Oda Martin Åhrman - min resa till Sankt Petersburg 

Peder Skrivares skolas elev Oda Martin Åhrman blev en av 600 vinnare i den Internationella tävlingen i ryska språket för elever som läser ryska som främmande språk.

Dagen innan studentbalen fick hon en överraskning. MAPRYAL tillsammans med organisationen "Russkij Mir" bjöd henne till finalen i Sankt-Petersburg mellan den 29 oktober och 4 november. Hon bjöds på resan, visum, boende, maten, teater-och museibesök. I tävlingen deltog elever, studenter och lärare från alla länder. Bland tävlingsuppgifterna fanns bl. a en uppsats "Vad jag förväntar mig från mötet med Ryssland", poesi , sångtävling , mm. Vid en ceremoni i Tsarskoje Selo fick Oda Martin sitt pris.

Oda Martin Åhrman

Min resa till Sankt Petersburg - Всемирный Фестиваль Русского Языка

För fyra månader sedan, innan jag tog studenten, fick jag ett telefonsamtal från min ryska lärare. Hon berättade att jag var inbjuden till Ryssland för att delta i en tillställning för lärare och studenter från hela världen som studerar ryska. Eftersom min dröm ända sedan jag började läsa ryska hade varit att få komma till Ryssland tackade jag ja, utan att veta vad som låg framför mig. Arbetet med att skaffa visum påbörjades och när det till slut var överstökat var jag förväntansfull. Vad skulle hända när jag kom fram? Skulle det finnas fler från Sverige? Vad var Ryssland egentligen för land? Svaren på alla dessa frågor skulle jag så småningom få reda på...

Jag kom till Ryssland och träffade dem som skulle möta mig. Det var bra organiserat och hotellet låg bara 15 minuter från flygplatsen Pulkovo. På hotellet fick jag direkt börja använda min ryska och försöka hitta mitt rum. Jag frågade ett par ungdomar om de visste hur man hittade och vi hjälptes åt. Detta var mina första vänner i min egen ålder. Dittills hade jag bara träffat vuxna deltagare och blev därför glad när jag hittade dessa två från Ukraina.

Om jag förut känt mig ensam fick jag desto mer sällskap vid frukosten nästa dag. Jag träffade Alvaro, Olga och Elena från Spanien, Tio och Kristian från Indonesien och Ali från Marocko. Vi fick ta del av varandras presentationer och jag upptäckte hur öppna alla var. Vi hade hamnat i samma situation och alla ville lära känna nya människor och göra det vi var därför; prata ryska. Den frukosten var bara början på en fantastisk resa där jag lärde känna fler än jag någonsin kunnat drömma om, ungdomar från alla hörn av världen förutom Sverige, konstigt nog. Det störde mig inte, faktum är att jag föredrog att vara Sveriges enda representant för det tvingade mig att använda andra språk för att kommunicera, vilket utvecklade mig enormt. Att ta del av andra människors syn på olika saker och få en inblick i deras kulturer fick mig att fundera över hur människors olika uppväxt formar deras sätt att tänka. Det var både lärorikt och spännande!

Gemenskapen växte allt eftersom tiden gick och vi umgicks inte bara under föreläsningar och guidade turer i staden utan även på kvällarna och under den lediga tid vi hade. Den enda tiden jag spenderade ensam var när jag sov och inte ens då var jag helt ensam, för i samma rum som mig bodde Tanja från Serbien. En sak som slog mig var att nu var det inte längre engelskan som var det gemensamma språket utan ryskan. Skrämmande med tanke på att jag inte alls låg på samma nivå som de andra, men det löste sig för alla var hjälpsamma, pratade långsamt och ville att jag skulle förstå.

Förutom att samlas i en konferenssal för att lyssna på olika bidrag till en sångtävling bestående av deltagare i festivalen, åkte vi även till Eremitaget, tittade på en konsert med musiker i traditionella dräkter, såg balett och spenderade alla måltider tillsammans. En guidad tur i staden ingick också. Sankt Petersburg är en av de vackraste städer jag sett och den har vissa likheter med Stockholm. En dag ska jag komma tillbaka, då med ännu fler ryska ord i bagaget och förhoppningsvis för att träffa några av mina nyvunna vänner.

Som bekant har allt ett slut, så även den här resan. Hur gärna jag än velat stanna så närmade sig hemresan med stormsteg. Den enda trösten var att alla blev tvungna att åka hem. Vi bytte adress och telefonnummer och har pratat med varandra över internet. Alla var vi överens om att detta var en fantastisk upplevelse som vi för allt i världen inte hade velat missa. Förhoppningsvis var det här inte sista gången ett evenemang som detta ägde rum och vi som var med är övertygade om att vi någon gång, någonstans kommer att träffas igen. Jag vill avsluta med att tacka Oksana, min ryska lärare, och Mapryal för allt de har gett mig och för den oförglömliga vecka jag fick chansen att uppleva!

Oda Martin Åhrman, 11-11-07

 

 
Publicerad av Jonas Mollberg, 2012-05-04